Dag två
Strunt samma att jag skriver för mig själv, för det är det jag hittills gör. Kan alltid vara skönt att skriva av mig. Vad ska man göra idag då..? Ska träna sen i eftermiddag men annars är man ganska uttråkad. Orkar inte hitta på något direkt heller idag. Fattar inte folk som tycker det är skönt att gå hemma. Det är det värsta jag vet. Jag får mer gjort hemma när jag jobbar än nu. Skönt alla fall att älskling är jourledig på fredag. Kanske man ska köpa de sista julklapparna.
Känns som att det blir ganska några julklappar iår, men det är lite skönt samtidigt. Blir en lagom stressig jul ändå. Först ska vi hem till Mathias föräldrar på julfrukost, sen bär det av hem till hans mormor och morfar i Gröndal för jullunch för att sedan fortsätta färden hem till mamma i Långemåla. Får se om vi sover där eller inte. Skönt att slippa köra hem på kvällen men också väldigt skönt att få vakna hemma. Det löser sig nog. Första julen utan pappa. Kom på att jag skrev fel i förra inlägget. Skrev att pappa gick bort januari 2008, felfel, januari iår stämmer bättre. Han blev sjuk januari 2008. Känns konstigt, stackars mamma. Käns det konstigt för mig kan man ju föreställa sig hur det känns för henne... Älskar dig pappa, du är alltid med mig!
Det här är din historia pappa:
Det är så hemskt vad fort tiden går. Känns som igår pappa tränade mig i fotboll och var precis som vanligt. Rätt som det är förändras bara livet brutalt. Över en natt känns det som. Rätt som det var låg du där i en sjukhussäng och man såg redan då i ögonen hur stark sjukdomen var. Även om vi hoppades in i det sista att det inte skulle vara det där ordet på C så tror jag ändå att vi alla visste det redan från början. Det tog tid innan diagnosen kom men när den väl kom så kändes det som att snabbspola en film. Helt plötsligt satt vi i Kalmar och du hade fått din första cellgift, och på det kom första smällen. Akutoperation, tarmen hade spruckit. Det var bara du som trodde att du skulle överleva och du fick rätt. Med många sladdar, stomi och syrgas så låg du där i nära två veckor om jag inte minns fel. Det var en kamp, för all medicin förändrade dig pappa, du var inte samma person. Sjukdomen visade verkligen sina sämsta sidor och det var inte ovanligt att man grät. Du grät aldrig, bara vi. Du förstod nog aldrig hur allvarligt det var, pappa. Läkarna förstod inte hur du kunde överleva. Du gjorde det ingen människa skulle klara av. Tiden gick och det var dags för nästa behandling. Valborgsmässoafton, mamma ringer. Det är dags för akutoperation igen. Nu tror inte ens du att du kommer överleva. Det är den värsta kvällen i mitt liv. Inget jag vill gå in närmare på här, men det sitter i hjärtat ska ni veta... Han överlevde, igen. En sådan kämpe, han var, pappa. Sommaren trallade på och du hade så mycket planer. Du ville planera framtiden för du ville inte leva där du var, du ville inte vara sjuk. Du var helt förändrad som person, du var sjukdomen. Du sa saker som du aldrig skulle sagt, du gjorde saker som du aldrig skulle gjort. Hur mycket jag än älskade dig, pappa, så ska jag erkänna att jag var förbannad på dig ibland. Riktigt förbannad. Inte på dig utan på den sjukdomen gjorde dig till. Rätt som det var, var det dags att avsluta cancerbehandlingen, men det visade sig att det inte var det enda problemet. Du var så smal, pappa. En pappa ska inte väga 35 kilo. Du kunde inte äta för stomin, du bodde på sjukhuset, men du hade hela tiden mål. Du var fast besluten om att bli frisk och hade du bara fått äta, pappa. Hade du bara fått i dig maten så hade det kanske gått. Vi hoppades och hoppades, men hela tiden så var det något. Det var en mardröm att se sin pappa så, det var en mardröm att inte kunna göra någonting. Du fick i alla fall vara hemma över jul, pappa, det tror jag var ditt mål, det var en befrielse i allt annat. Den 25e januari ringde mamma. Du var riktigt dålig och det var bara att åka direkt. Du var knappt vid medvetande, du var inte pappa längre. Nästa dag fick jag ett sms av mamma att du tillbringat natten på intensiven men var hysat pigg, du ville alla fall ut och röka. Jag satt på bussen när mamma ringde. Jag visste redan innan jag hade svarat. Jag kommer ihåg exakt var jag var, jag kommer ihåg exakt vad mamma sa och jag bara började gråta, men samtidigt så var det en lättnad. Du led inte längre, pappa. Mathias fick hämta mig på nästa hållplats och vi åkte ner och tog farväl. Det var förmodligen en lunginflammation som tagit dig ifrån det här livet. Du hade överlevt cancer, pappa, men det var en lunginflammation som räddade dig ifrån lidandet. Din begravning var vacker pappa. Många älskade dig och många sörjde. Jag älskar dig alltid pappa och saknar dig enormt mycket. Ska alltid minnas den underbara person du var och mina framtida barn kommer få höra om hur fantastisk morfar de har uppe i himmlen.
Usch, det var inte alls meningen att det skulle bli ett såhär sentimentalt inlägg, men nu blev det så i alla fall. Avslutar med en bild på pappa och mamma på min student. Bara att han tog sig dit var imponerande. 
