Ett år
Ett år. Vad fort tiden går. Ett år av sorg och saknad. Det är helt obeskrivligt. Jag fattar det fortfarande inte. Du är borta, du kommer aldrig tillbaka. Det är så overkligt, fortfarande. Du har fixat bra väder i alla fall. Solen skiner. Att man kan sakna en person så mycket. Har varit lite konstig de senaste dagarna. Har varit som en klump i bröstet på mig och jag har haft jättelätt för att börja gråta. Jag kommer alltid minnas dig, pappa. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta och jag ska alltid minnas den här dagen varje år. Jag ska åka till Långemåla sen i eftermiddag, sätta ett ljus och lägga en blomma. Det är viktigt för mig att minnas. Det är ju trots allt det enda jag har kvar. Minnet av dig, pappa. Jag älskar dig. Du har en alldeles egen plats i mitt hjärta. Jag kan fortfarande inte förstå det. Har det redan gått ett år sen jag satt på den där bussen och mamma ringde? Har det redan gått ett år sen vi sa vårt sista farväl? Kommer aldrig att glömma den dagen. Den har etsat sig fast. Jag kommer aldrig att glömma dig, pappa. När jag får barn ska de få höra alla historier om dig. De ska få veta hur underbar deras morfar var. Jag ska berätta alla mina fina minnen jag har av dig. Även om det gör ont varje gång jag tänker att du inte finns längre så är det finaste man kan göra att minnas och att hedra minnet. Jag är aldrig utan dig, pappa, för du finns alltid med mig i mitt hjärta. Jag bär alltid dig i mitt hjärta. Jag ska alltid minnas dig. Det känns som att jag skulle kunna gråta i en evighet idag. Jag hade kunnat gjort vad som helst för att du inte skulle ha blivit sjuk, jag önskar det finns något jag hade kunnat gjort men istället finns det inga ord. Du är saknad pappa. Du är saknad av många, det vet jag.
Jag älskar dig!
