karintankar

   Det är konstigt egentligen, hur man kan minnas exakt vad du gjorde vid ett visst tillfälle. Många säger att de minns exakt vad de gjorde till exempel vid månlandningen, 9/11 och liknande händelser. Men en annan sak som man minns, eller i alla fall jag, är när man får ett dödsbesked. Jag minns exakt var jag var, vad jag gjorde, jag minns vad som hände resten av dagen.
   När farmor, Märtha, gick bort så skulle jag och mamma skjutsa min farbror Per-Olof till flyget, han hade planerat den utlandsresan länge men avbokat ett par gånger på grund av att farmor inte mådde bra. Vi var precis på väg ut mot Ölandsbron för att hämta hans kompis när det ringde. Hon var borta. Detta var över nio år sedan och jag kommer fortfarande ihåg det så väl. Hon hade drömt natten innan att hon gick bort, men att ingen hade tänt ett ljus för henne. Så när vi kom hem och hon låg där så stod det ett ljus och brann där, det var så vackert. Farmor, jag saknar dig... 
   Morfar, Tage, har jag alltid haft lite dåligt samvete över. Jag var inte så gammal, jag gick i sjuan eller åttan, han var sjuk och jag var osäker. Jag kommer aldrig att glömma en sak han sa, jag tänker inte skriva det här, men det han sa har etsat sig fast i mitt huvud. Morfar älskade Evert Taube och när mamma skulle berätta för pappa att morfar hade dött så sa han att han redan visste det. Han hade drömt den natten att morfar satt i en båt med Evert Taube och fiskade och drack öl. Jag stod ovanför trappen hemma när mamma kom upp och kramade mig. Han var borta. Vi åkte till Mogården där morfar låg och sa farväl. Morfar, jag saknar dig...
   När mormor, Vivan, gick bort så hade vi suttit där i hennes sjuksal i Kalmar hela helgen. Mamma och hennes fyra syskon, sedan både barnbarn och barnbarnsbarn. Hon var så dålig, så sjuk och hon pratade om att hon skulle till morfar. Hon var orolig för barnen, men till sist släppte hon taget. Jag var inte där då, men mamma ringde på morgonen när hon var på väg hem. Den skoldagen fick jag inte så mycket gjort. Mormor, jag saknar dig...
   När pappa, Leif, lämnade oss så hade jag kännt det på mig ett tag. Hur hemskt det än låter så väntade jag på det där samtalet. På söndagen ringde mamma och berättade att han var dålig. Vi åkte dit direkt, jag och Mathias. Han var knappt vid medvetande. Det var nära nu. Dagen efter fick jag ett sms från mamma där det stod såhär: Hej! Tillbaka på 18 efter en natt på intensiven, något piggare (vill ut och röka) men läget är fortfarande kritiskt. Kram puss mamma. Jag bestämde mig för att ta bussen dit vid lunchtid den 26 januari. När jag nästan var framme vid infarten till Mönsterås ringde mamma och frågade om jag hade hunnit sätta mig på bussen, då visste jag. Han orkade inte längre, sa hon, och vi började gråta båda två. Vi la på ganska snabbt för jag ringde till Mathias så att han fick hämta upp mig i Mönsterås och köra till Kalmar. Jag bara grät när jag ringde till honom. Jag minns att jag bara sa, han är död, han finns inte längre. Den halvtimmen jag fick vänta i Mönsterås var så jobbig. Men när jag fick se pappa så såg jag något jag inte hade sett på så länge. Han hade inte ont, han hade frid. Saknar dig, pappa...