Olympiska nätter
Jag fick en samlingsbox med tre skivor i av min bror i julklapp. Samlingsboxen var Mikael Wiehe och Björn Afzelius Olympiska nätter. I boxen fanns också et häfte som Mikael Wiehe har skrivit om han och Björns samarbete under åren. De gjorde så otroligt mycket ihop, så många insamlingar och så mycket goda gärningar. När jag läste det här häftet började jag faktiskt att gråta så jag tänkte dela med mig en del av det. Jag kunde inte få med allt så jag har valt ut de bästa bitarna. Allt är citerat direkt ifrån vad Wiehe har skrivit.
och jag är glad och stolt, men framför allt tacksam, över att ha fått tillhöra en generation som inte bara såg världen och hur ond och orättfärdig den är, utan också bestämde sig för att göra nånting åt det! Det har vi fått utstå en del spott och spe för sedan dess. Framför allt från de som inte gjorde nånting själva. Det tycker jag har varit värt varenda sekund!
1982 bestämde Björn och jag oss för att göra ett par gemensamma spelningar i Sveriga och Danmark till stöd för FDR (Frente Democratia Revolucionaria) i El Salvador. Inför starten på turnén spelade vi i TV-programmet Måndagsbörsen den 28 februari. Jag lyckades göra en del TV-tittare upprörda genom att säga att jag hoppades att FDR skulle köpa handgranater för pengarna vi samlade in. Spelningen i Måndagsbörsen blev starten på ett femton år långt samarbete mellan Björn och mig. Mellan 1982 och 1997 gjorde vi ungefär 300 spelningar som duo, den allra sista i Opdal i Norge i februari 1997.
Vi åkte på semester tillsammans med våra familjer. Våra barn lekte med varandra. Vi åt oändliga middagar och drack fantastiska viner tillsammans. Och vi pratade om allt som män pratar om när de ätit oändliga middagar och druckit fantastiska viner: livet och döden, kärleken och politiken (och om hur katten man ska få familjens ekonomi att gå runt när man dricker så fantastiska viner...) Vi skrattade mycket. Vi grälade nån gång (Bl.a om vem av oss som hade den bästa gitarren) Vi var bästisar.
1985 i november var vi med i Scandinavium i Göteborg tillsammans med alla de andra artisterna och spelade in 12 miljoner kronor till ANC i Sydafrika.
1986 meddelade USA:s president Reagan att han skulle ge motsvarande 100 miljoner kronor till de kontrarevolutionära styrkor i Nicaragua som han kallade frihetskämpar, för att de skulle störta sandinistregeringen. Björn och jag bestämde oss för att försöka spela in en procent av summan för att stödja sandinisterna. Vi lyckades. Vi gjorde en 20-dagars sommarturné i Sverige. Bara på Skeppsholmen i Stockholm kom över 9000 betalande.
I september 1997 kom Bjrön ner till Malmö från Göteborg och berättade att han hade fått lungcancer. Han visste att han skulle dö. När han hade åkt tillbaka skrev jag "Den jag kunde va" Jag spelade den för honom nästa gång vi sågs. Han bad mig spela den på hans begravning.
Den 14 februari 1999 stod jag på gården till fängelset på Robben Island utanför Kapstaden där Nelson Mandela tillbringat största delen av sina 27 år bakom galler. Jag kunde inte låta bli att smyga bakom ett hörn, ta fram min mobiltelefon och ringa Björn. "Björn, jag står på fängelsegården på Robben Island" och Björn sa "Är det inte fantastiskt, du och jag har spelat från Nordkap i Norge till Godahoppasudden i Sydafrika." Det var sista gången jag hörde hans röst. Två dagar senare var han död. När jag kom till Kastrup flygplats på morgonen den 18:de hade alla skandinaviska tidningar hans bild på förstasidan.
Den dag Björn skulle begravas stod Brnt Andersson och jag och tränade på "Den jag kunde va" i kyrkan. Plötsligt rullade de in kistan med Björn i. Det var en svår stund.
Efter begravningen serverades det stor italiensk buffé med fantastiska italienska viner. Det hade Björn bestämt. Och han hade testamenterat sin gitarr till mig. (Den var bättre än min var. Det är den jag spelar på nu.)
Det var en sån underbar text att läsa. Tyvärr kunde jag inte ta med allt som var skrivet och hur mycket de två gjorde för att göra världen bättre. Jag får fortfarande rysningar från den dagen jag stod framför scenen på Hultsfredsfestivalen 2006 och Mikael Wiehe spelade. När han skulle spela just "Den jag kunde va" och tillägnade den Björn. Det var en väldigt speciell känsla, det lovar jag... Mäktigt!
