Det jobbiga med fotbollen
För ett par år sen trodde jag inte att det fanns jobbiga saker med fotbollen, men det finns en sak som är jobbigare än allt annat. Det är att fotbollen alltid påminner mig om pappa. Efter att pappa hade gått bort tog det flera månader innan jag ens vågade mig till en träning. När jag var på väg till den träningen (spelade fortfarande i Högsby då) så skakade jag. Jag hade ju suttit med pappa i bilen så många gånger den vägen när man kör in på Frövi och nu satt jag där själv. Det hade jag väl visserligen gjort förut, men allt jag kunde tänka på var att pappa inte var där. Just det att jag till och med hade haft pappa som tränare i det laget innan blev också väldigt mycket. Det fanns i princip minnen i allting som man gjorde där. Jag gjorde inte många träningar i Högsby efter det och bara ett par matcher. Träningarna gick okej men efter matcherna så var jag så ledsen att jag bara grät. Jag saknade det där att anlysera matcherna med pappa. Även om Mathias gillar att prata så är det inte samma sak, han säger fel saker. Han är inte pappa. När jag kom hem från maychen kunde jag bara storgråta och stackars älskling visste/vet nog inte riktigt hur han ska hantera det. Jag vet precis i huvudet hur samtalet skulle gå till och när Mathias eller mamma säger fel saker så blir jag ännu mer frustrerad och ledsen. Det slutade med att jag la av att spela med Högsby. Dels för att jag inte orkade åka från Oskarshamn till Högsby varje gång och faktiskt till stor del för att jag inte orkade med den mentala biten. Det blev för mycket. Efter ett tag ringde de från Kristineberg och jag mindes direkt ett samtal med pappa där han gav som förslag att jag skulle börja spela där. Jag tänkte på det ett tag men egentligen var jag säker redan från start vad jag skulle svara. Så jag började träna med KFF och träningarna kändes jättebra. Självförtroendet växte och jag var inte psykiskt utmattad varje gång jag kom från en träning. Men det med att det är jättejobbigt efter varje match eller turnering finns fortfarande kvar. Jag tror att jag har gråtit varje gång när jag har kommit hem, för jag kommer hem till någon slags tomhet. Igår höll jag till och med på att bryta ihop i bilen hem från Kalmar. Vi spelade och det gick inget bra alls. Jag gjorde såna småtabbar hela tiden och det gnagde i mig att jag inte fick komma hem till pappa och prata och han kunde säga de orden som jag behövde. Jag vet inte hur länge det kommer att kännas såhär. Jag vet inte hur jag ska jobba på det, det enda jag kan göra just nu är att skriva det här och jag antar att jag inte har något val eftersom jag just nu är enda målvakten i laget och vi inte vet än om det blir bara ett lag eller båda A- och B-lag. Det kommer nog hur eller hur att bli mycket matcher under säsongen och jag har inget annat val än att arbeta på det...
Saknar dig pappa!
