Ett ord
Så fort man hör eller läser ordet cancer så får man en klump i magen. Bara tanke på det ger mig rysningar. Det är så när man vet hur jävla ont den sjukdomen gör. Hur elak den är mot alla som den drabbar. För mig finns det inget så laddat ord som just ordet cancer. Den förstör allt som kommer i dess väg och visar ingen pardon. Den fullkomligt äter upp både hjärta och själ. Den gräver sig längre och längre in och till slut så bara exploderar den. Att till och med lukter kan påminna om det. Så fort jag kommer in på ett sjukhus så känner jag den där lukten som ger mig en stor klump i magen och gör att jag bara vill spy rakt ut. Det är en blandning av sjukhusmat, handsprit, mediciner och instängt. Det är en lukt som gör att jag får svårt att andas. Det var lukten som jag kände varje gång jag åkte upp till avdelning 48 på Kalmar sjukhus. Jag kommer ihåg precis hur man gick för att komma till pappas rum. Det rummet som han spenderade mestadels av dagarna i under det året. Man tog ingången vid frissan (där vi oftast körde ut pappa för att röka också), sen gick man rakt fram tills man kom till hissarna på högersidan. Åkte upp till våning 8 och sen gick man vänster. Efter det kunde man välja vänster för avd.48 och höger för en annan avdelning. När man hade gått vänster så följde man bara korridoren rakt fram tills man kom till rum nummer 12, pappas rum. Det finns så många minnen ifrån det rummet. Så mycket sorg. Däremot var det inte det rummet han dog i. Det var tummet snäppet till höger. Avslappningsrummet. Det kändes också så konstigt att gå förbi det rummet som man hade spenderat så många dagar i. Det var nästan som att man ville gå in där och hitta pappa levandes. Jag orkar inte skriva mer just nu. Hade nämligen planer på att inte börja tjuta så det är dags att lägga ne för nu. Kommer nog att skriva mer om pappa snart igen. Kommer sakna honom jättemycket imorgon. Önskar du kunde vara där och titta då! Saknar dig...
