karintankar

Gud, jag kan inte fatta att det har gått nästan exakt två år sen pappas första akutoperation. Jag kommer aldrig att glömma den natten och de två veckorna efter. Det har satt sina spår i hjärtat när man såg dig gå igenom allt det. Det gör ont i mig nu och det gjorde ännu ondare i mig då... Man kunde inte föreställa sig då hur lång och tuff resan skulle bli och hur mycket du skulle få gå igenom. Det var kbäckande att se en så stark person bli så svag på så kort tid. En sjukdom kan förändra en person så totalt och det gjorde den med dig. Du sa saker du aldrig annars skulle ha sagt och du djorde saker du annars aldrig skulle ha gjort. Jag kanske var ledsen på dig ibland då men det tog inte lång tid förren jag insåg att det inte var du, det var sjukdomen. Jag saknar dig så och jag har fortfarande inte slutat hoppas på att få hålla om dig igen. Ibland känns det som att du fortfarande finns med oss och jag får komma på mig själv med att säga att jag ska hem till mamma och pappa. Det känns fortfarande konstigt att bara säga hem till mamma. Jag lovar att när jag får barn ska de få höra vilken underbar morfar de hade, de ska få se bilder på honom och jag ska berätta historierna som han berättade för mig när jag var liten. Bara för två och ett halvt år sen hade jag aldrig kunnat föreställa mig det här. Jag fortsätter att älta samma sak känns det som men det struntar jag i för jag kan fortfarande inte förstå att du lärde dig att åka snowboard på 50årsdagen och tre å senare så finns du inte längre. Jag saknar dig, pappa! Går inte en dag utan att jag tänker på dig. Du var en viking, pappa. Jag ska aldrig glömma dig!